Att facebooken nu leder över bloggen känns ungefär som när Skellefteå ligger under mot Färjestad. Facebook är snabbt och ytligt - precis sån jag är men inte vill vara. Jag vill vara eftertänksam och analytisk så som bloggen är. Därför kan man lugnt säga att bloggen är mitt lag. Sen är det en annan sak att jag har ett facebookberoende.
En god vän frågade fascinerat hur jag kunde uppdatera statusen på facebook så ofta och likt en missbrukare hittade jag på en rad "rimliga" förklaringar medan sanningen fördunklades: Jag är missbrukare.
När då sedan följade historia inträffar är det bara för mycket och jag tvingas ge facebook ytterligare en poäng i matchen mot bloggen:
Tonårsdottern och resten av familjen stannade på Statoil i Vännäsby på väg hem från Umeå i söndags, bl a för toabesök. Inne på densamma (toan alltså) glömde hon telefonen och ringde en halvtimme senare desperat till mig som var hemma och sa som det var. Jag ringde macken och försäkrade mig om att telefonen var där och la ut en statusuppdatering på facebook om att den som passerar kunde ta med den hem. 3 timmar senare är allt fixat och 20 timmar senare har telefonen förflyttat sig 10 mil tillbaka till tonårsdottern och allt detta endast med 5 minuters engagemang från mig.
Det smärtar lite att inse att jag fick nytta av facebook och dess snabba ytlighet.
Att jag dessutom fick träffa en ungdomskamrat för första gången på 20 år IRL var en kul bonus.
3 kommentarer:
Roligt att höra att det löste sig bra ..vi har ju följt dramat på Facebook!! Jag har precis idag som gräsänkling upptäckt att man kan titta många gånger på den där ytliga boken och bli distraherad i sin tvättvikning. Heja Hej! Hare Hare!
Aldrig hade då jag trott att facebook kunde funka så bra för sånt! :-D Härlig historia!!
Jag tror tonårsdottern hade blivit gladare av att få en ny mobbe, facebook suger
Skicka en kommentar