Jag är inte bekant med Gunnar Ekelöf. Jag har förstås aldrig
träffat honom, och inte heller läst speciellt mycket av honom. Nog nämndes han
i skolans undervisning i litteraturhistoria, men vi blev inte bekanta ändå.
Nu har jag och mina tankar fastnat i ett uttryck från en av
hans dikter och det vill inte ge sig iväg, och ju mer jag tänker på det desto
mer förstår jag att det handlar om vår livssituation just nu. Det är i den rätt
så långa dikten Absentia Animi från 1949 som han skriver om livet, i alla fall
som jag förstår det. Och där, ganska långt in i dikten så kommer det, uttrycket
som håller sig kvar: Varken varken eller eller.
Jag och Anna har slutat på våra jobb i våras. Och lämnat vår
lägenhet under sommaren. Men inte flyttat iväg till nytt jobb och ny lägenhet trots
att det var så det var planerat. Skälet till att det blivit så är sjukdom i
familjen.
Det innebär att vi hamnat i ett sorts mellanrum som man
kanske kunde tro är besvärande. Och det är klart: Ser man till karriär, ekonomi
och hälsa så är det besvärande. Men på ett annat plan där ledorden är omtanke,
vila, eftertanke och livskvalitet så är det rätt så skönt. Det är väl som livet
är allt som oftast. I skärningspunkten mellan ytterligheterna. Det finns alltid
flera sätt att se på sakerna. Det finns alltid saker som kan bli bättre men i
det stora hela så är det ganska bra. Varken bra eller dåligt, varken varken
eller eller.
Dessutom är det ju ibland så att då man ser tillbaka ser man
saker som man inte skulle ha sett eller förstått annars. Kanske kan det bli så
den här hösten?
