Johnny Cash

Frälst är ett väldigt starkt ord - ändå är det nånting ditåt i känslan när jag tänker på mitt nyvunna förhållande till Johnny Cash. Om inte frälst så i alla fall nyförälskad. Det är ju inte så att jag inte hört Johnny Cash och en del av hans låtar tidigare (har ett av mina muntraste minnen från en begravningsgudstjänst till en låt av honom (men det kan jag inte berätta här (fråga mig när vi träffas))), jag har också sett Walk the Line flera gånger. Ändå är det märkligt att det skulle ta 40 år innan vår relation kunde blomma på detta sätt. Kanske behövde jag mogna för att kunna förstå? Eller så är det rätt och slätt tillfälligheter? Nu är det i alla fall så och det känns som om vi skulle kunna hålla ihop hela livet (mitt i alla fall, hans är ju redan förbi).